"Jag sitter hellre två år på Kumlaanstalten än att jag låter den jäveln leva" – ett befäl om en värnpliktig under en fordonsutbildning i Kvarn hösten 2009. (SvD)

Det finns de som påstår att ord och meningar som dessa är något du som värnpliktig eller rekryter bara ska acceptera, att detta är en del av jargongen inom Försvarsmakten och att det är detta som är en del av att skapa ”riktiga” soldater.

Citat ovan är hämtat från en av många artiklar publicerade idag och igår, om ett befäl som i höstas bland annat hotade att stycka sina soldater (i minst tre delar) om de lämnade krutrester i handfatet. Befälet i fråga har först nu, alltså nästan ett år efter, blivit anmält till personalansvarsnämnden. Försvarsmakten säger sig se mycket allvarligt på detta, vilket vi ju givetvis tror och hoppas är sant. Om Försvarsmakten ser mycket allvarligt på detta så borde påföljderna bli därefter. För att lägga tyngd bakom myndighetens ord torde Försvarsmakten agera kraftfullt för att visa att detta inte är ett beteende som är acceptabelt inom myndigheten. Men i samma artiklar kan vi också läsa om att de eventuella påföljder som kan drabba befälet är löneavdrag och på sin höjd omplacering.

Här uppdagas det alltså att ett befäl har mordhotat sina soldater vid minst två tillfällen och Försvarsmakten behandlar det som en liten bagatell, trots att de i media går ut hårt och säger att det är mycket allvarligt. Det är i våra öron skrattretande. För att från Försvarsmaktens sida säga att detta är mycket allvarligt och sen inte vidta åtgärder därefter visar att soldaterna fortfarande ses som värda mindre än övriga grönklädda inom Försvarsmakten.

I Brottsbalken går det att läsa följande om Olaga hot (vilket mordhot ligger under).
5 § Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Lag (1993:207).

Om detta i ett civilt sammanhang skulle prövas så skulle det alltså kunna bli ett fängelsestraff på upp till fyra år om befälet fanns skyldig. Men i Försvarsmaktens skyddade verkstad blir det blott ett löneavdrag och i värsta fall en flytt till ett nytt förband och nya soldater.
Försvarsmakten borde faktiskt släppa detta vidare till en civil domstol eftersom de själva inte förmår ”verka med tillräcklig eld i målet” i detta fall.

De som säger att mordhot, och andra kränkningar, skall vara en del av Försvarsmakten ber vi tänka en gång till. På vilket annat ställe är det ett bra ledarskap att hota någon till livet? Det är dagens befälen som skapar morgondagens soldater och befäl, det är befälen som förbereder soldaterna för att åka på insats och det är befälen som visar vad som är ett bra förhållningssätt eller inte. Att inte tydligare markera att detta inte är ett acceptabelt beteende, både utåt för samhället och inom den egna myndigheten genom att sätta kraft bakom sina ord, är ett misstag. Försvarsmakten visar att det mer eller mindre är tillåtet att mordhota sina kollegor. Det är klart att det inte är rätt, men vi vet ju alla att det var med glimten i ögat?
Vem är det som nästa gång blir mordhotad ”med glimten i ögat”? En civil afghan? En somalisk fiskare?

Försvarsmakten förändras mycket och den förändras snabbt. Försvarsmaktsledningen pratar om en kollegial Försvarsmakt där alla ses som jämlika, men mordhot ses som överkomligt?

Välkommen till Försvarsmakten anno 2010. De åker på såväl nationella som internationella insatser och om du mot förmodan skulle bli mordhotad av ett befäl så är det lugnt, Försvarsmakten ser allvarligt på sådant. Hon eller han får inte bara lite avdrag på lönen , utan riskerar kanske även att bli omplacerad. Känns det tryggt?

Sebastian Persson
Flygvapenansvarig

Jakob Rudberg
Press- och informationsansvarig

”Vi har inte haft någon respekt från början och vi har hela tiden behövt försvara vilka vi är och vad vi klarar av.” – En värnpliktig kvinna vid Nätverket Värnpliktiga Kvinnor-konferensen 2010

Vad är definitionen av ordet bra? När jag letar genom listan med synonymer så kommer det fram ord så som god, ypperlig, prima och förstklassig. För mig är det främmande att sätta något av dessa orden i samma mening som Försvarsmaktens arbete med frågor rörande jämställdhet och likabehandling, men det görs ändå och ingen verkar reagera. Ingen reser sig upp och säger något, trots att så många vet att den som säger att arbetet är bra ljuger så det står härliga till.

Försvarsmaktens insatschef har en anställd Gender Advisor, Charlotte Isaksson, för att arbeta med att likabehandling och jämställdhet i våra insatsområdena (om jag tillåts att förenkla arbetsuppgifterna lite). Under ett seminarium på Almedalsveckan sitter Charlotte och säger att Försvarsmakten är bra på de här frågorna, på att intrigera kvinnor i myndigheten och så vidare. Jag ställde frågan hur någon kan påstå att Försvarsmakten är bra på dessa frågor och hur någon kan begära av soldaterna att de ska behandla invånarna i insatsområdena lika. Det är givetvis en självklarhet att soldaterna ska behandla invånarna med respekt och värdighet, utan för att det inte är någon som tycks tycka att det är viktigt att de kan behandla varandra lika. Hur kan du kräva av en soldat i Utlandsstyrkan att behandla invånarna i Afghanistan med respekt oavsett kön, men inte kräva att de gör detsamma mot sina kamrater? Det är för mig oförståeligt. Charlotte Isaksson hävdade att detta inte är samma sak, det är två olika frågor. Men hur kan två frågor med identiska svar vara olika? För det handlar om ett, och endast ett mindset, inte två. Det handlar om en, och endast en attityd, inte två, och det handlar om en fråga, och endast en fråga, inte två.

” Killarna sa till mig att jag skulle suga av dem, att jag skulle visa brösten för dem och att jag skulle ta det lugnt med maten för min röv hade börjat växa.” – En värnpliktig kvinna vid Nätverket Värnpliktiga Kvinnor-konferensen 2010

Varje år så har Värnpliktsrådet fått ta del av berättelser från värnpliktiga kvinnor som berättar om sin tid inom Försvarsmakten. Givetvis finns det väldigt många som trivs, men det finns samtidigt skrämmande många som berättar om händelser och erfarenheter som får en själv att skämmas för Försvarsmakten. Att bli kallad sådant som hora och fitta är inte okej och hade aldrig accepterats på någon annan arbetsplats i Sverige, men för många är det en del av deras vardag inom Sveriges sämsta myndighet inom jämställdhet och likabehandling, Försvarsmakten.
De problem som Försvarsmakten har är inget som löser sig med frivilligheten, för problemen är djupare rotade än så. Problemen består bland annat de människor inom myndigheten som utsätter sina kamrater för hemska påhopp och som sedan representerar Sverige och svenska värden i t.ex. Afghanistan eller Somalia. Om en soldat inte kan behandla en kamrat i sin egen grupp med respekt och värdighet, hur kan ni då, inom Försvarsmakten, kräva att soldaten ska göra det mot en helt okänd människa?

Det handlar som sagt om en fråga, inte två. Det är dags för er som arbetar inom Försvarsmakten att börja arbeta tillsammans. Nu står vi mitt i en förändring och det är nu det finns tillfälle att sätta grunderna för en ny och jämställd försvarsmakt. Ta vara på chansen och lycka till, det lär ni behöva!

Sebastian Persson
Flygvapenansvarig

Idag påbörjas något nytt. Idag börjar ovissheten. Idag möter vi frivilligheten.
Men vänner, frukta ej, vi finns kvar för er och vi finns kvar för att skapa en trygghet till alla de som kommer efter er.

Under gårdagens förmiddag samlades bland annat försvarsministern, överbefälhavaren, andra delar av Försvarsmaktens ledning och i viss mån även andra ledare från bland annat Livgardet och LSS för att övervaka den sista vaktavlösningen på Stockholms slott under pliktens tid. Givetvis var även vi där, som de trogna pliktkramare vi så ofta utges för att vara. Det var en fin tillställning med de värnpliktiga från 4.skvadron på Livgardet i huvudfokus och med marinens musikkår och överbefälhavaren som ett starkt understöd.
Det intressanta är att mannen som höll det inledande talet, ett befäl från Livgardet som jag uppfattade det, sade att ”imorgon” kommer inte längre högvakten att utföras av värnpliktiga utan av anställda och kontrakterade soldater. Det lämnar ju frågan till hur många av dem som genomför högvakten idag, som faktiskt är ”imorgon”, är anställda eller kontrakterade?

För att återgå till väsentligheterna så var det en fin vaktavlösning. Det blev medaljutdelning till soldaterna för att de förtjänstfullt genomfört sin värnplikt. Soldaterna blev tilldelade medaljen av överbefälhavaren och fick samtidigt skaka hand med försvarsministern, mannen som mest av alla har velat göra sig av med dem. De hundratalet personer som var på plats fick utöver tidigare nämnda saker också se drilltroppen visa hur exercis kan se ut i sin vackraste men absolut inte enklaste form. Jag blev mäkta imponerad måste jag erkänna och även en gnutta avundsjuk.

Det var alltså såhär Försvarsmakten och överbefälhavaren tog farväl av en över hundra år gammal tradition. Anrikt och värdigt? Eller var det avslut som inte betydde särskilt mycket och egentligen gick ganska obemärkt förbi?

Trots allt prat om att det var den sista vaktavlösningen under pliktens tid så väcktes en ganska intressant fråga. Undrar hur lång tid det tar tills vi står vid Stockholms slott igen och upplever den sista vaktavlösningen under frivillighetens tid?

Sebastian Persson
Pliktkramare och Flygvapenansvarig

Är det rätt att behandla människor olika beroende på deras yrkesroll? Är det rätt att behandla människor olika beroende på om människan ifråga är befäl eller värnpliktig?
Det givna svaret är självklart att nej det är inte rätt, det är väldigt fel. I höstas fick en värnpliktig man som då tjänstgjorde på F 17 utanför Ronneby diagnosen diabetes. Givetvis kom frågorna direkt att handla om hans vara eller icke vara i Försvarsmakten. Med hjälp av dåvarande värnpliktshandläggaren på F 17 hittade han två dokument som båda skulle kunna svara på frågan om han fick fortsätta sin utbildning i Försvarsmakten. De två dokumenten är ”Försvarsmaktens medicinska bedömningsgrunder” och ”Försvarsmaktens styrdokument för jämlikhet 2009-2011”.

Det förstnämnda dokumentet säger att han som värnpliktig inte får fortsätta sin tjänstgöring då han med diabetes får ”nolla” i tjänstbarhet. Detta betyder att han har en ”Synnerligen betydande nedsättning, ej tjänstbar inom Försvarsmakten”. Bara denna bedömning blir väldigt intressant då hans befäl, de som träffade honom dagligen och var ledare för hans arbete, bedömde att de anpassningar som behövs för att han skall kunna vara kvar inte var svåra att genomföra. Är man då inte tjänstbar?
Det andra dokumentet , som är ett av Försvarsmaktens styrdokument, säger så här:
”Funktionshinder innebär att en person har en nedsättning i sin funktionsförmåga. Detta behöver inte innebära att personen har ett handikapp eller ett funktionshinder – det är miljön omkring som är funktionshindrande. Därför använder vi i detta dokument begreppet funktionsnedsättning. Många associerar en funktionsnedsättning med en synnedsättning, hörselnedsättning eller att man till exempel är rullstolsburen. Definitionen för funktionsnedsättning är dock betydligt bredare och kan utgöras av allt från dyslexi, allergi, stamning, till cancer, HIV, diabetes med mera.
Försvarsmakten har ett ansvar att bidra med rimliga stöd- och anpassningsåtgärder så att personer med funktionsnedsättning blir fullt delaktiga och jämlika i arbetslivet. Myndigheter skall därmed särskilt verka för att deras lokaler, verksamhet och information är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.”
”Vilka omfattas av styrdokumentet för jämlikhet?
All personal i nationell och internationell verksamhet inom Försvarsmakten, de som gör en förfrågan eller söker arbete hos oss, söker eller fullgör praktik eller står till förfogande för att utföra eller utför arbete som inhyrd eller inlånad arbetskraft omfattas av styrdokumentet. Detta innefattar även värnpliktiga enligt Diskrimineringslag (2008:567) 2 Kap. 1§ och 15§.”

Jag fastnar på formuleringen ”Försvarsmakten har ett ansvar att bidra med rimliga stöd- och anpassningsåtgärder”. Den värnpliktiges befäl ville följa styrdokumentet, de var beredda att göra de anpassningsåtgärder som krävdes för att ha den värnpliktige kvar. Men istället får dessa befäl höra uppifrån att de inte längre får uttala sig i frågan. Så beslutet blir inte vad den värnpliktiges närmsta befäl tyckte var rätt utan beslutet fattades någonstans långt upp i hierarkin, på förbandschefsnivå eller högre. Den värnpliktige skulle avmönstra.

På vilket sätt är detta att ge honom rimliga stöd- och anpassningsåtgärder? Att bara sparka ut honom och sen inte bry sig, är det att ta ansvar? Ibland blir man imponerad av den otroliga ansvarskänsla och goda ledarskapsförmågor som Försvarsmakten visar upp, men knappast i detta fall..
Det som gör det ännu mer intressant är att Försvarsmakten hade inte gjort så här mot ett anställt befäl, men det är klart det är kanske inte samma sak? För ett befäl är ju som nämnt många gånger tidigare värda mer än en värnpliktig.
Argumentet att de värnpliktiga tränas för att vara en del av en insatsorganisation och att man då inte kan ha diabetes blir lite uddlös när vi är mitt i omvandling från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar och det i dagsläget finns många befäl med diabetes. Ska Försvarsmakten ge alla dessa befäl foten? För i en insatsorganisation kan du ju inte ha diabetes och det är ju mot en insatsorganisation som Försvarsmakten är på väg.

En uppmaning till Försvarsmakten; visa för en gångs skull lite ansvar och ta tag i detta nu! Avsluta tidsepoken ”Värnplikt” med flaggan i topp!
Och ett tips till er Försvarsmaktsanställda diabetiker är att söka andra jobb. Enligt er arbetsgivare passar ni nämligen inte i Försvarsmaktens insatsorganisation.

Sebastian Persson
Flygvapenansvarig

Hej hej hallå!

Den sista helgen i mars har passerat, och det var en unik helg på många sätt och vis. Helgen har tagit med sig nästan all snö från Stockholm men den har framför allt gett Värnpliktsrådet en förnyad energi. Under helgen har Värnpliktsrådet och cirka 45 stycken värnpliktiga kvinnor antagligen deltagit på den sista centrala NVK-konferensen.
Idag sitter jag och mina arbetskamrater med blandade känslor efter helgen. Det var en fantastisk konferens på alla dess viss och vi är grymt imponerade av alla tjejerna som var på konferensen. Ni ska veta att det är tack vare sådana personer som er som får mig att tycka att mitt jobb är helt fantastiskt. Ni förmedlade känslor som får mig att bli så stolt och så stark tack vare att ni är så starka och att ni är så grymt modiga. Återigen, jag är så sjukt imponerad.

Konferensen innehöll en del externa föreläsare, bland annat Krister Fahlstedt från FTS, Jeanette Norman och Caroline Cordshagen från Amf 1. Det var många lärorika pass där både vi från Värnpliktsrådet, de värnpliktiga samt de externa föreläsarna fick dela med sig av sina erfarenheter och sina historier, och det är där vi kan lära oss.
Carolin Cordshagen sa något som jag fastnade för och hört så många gånger förut. ”Ensam är inte stark”. Det är en sanning som vi står inför och som vi ska ta med oss, för ensam är inte stark men tillsammans är vi det.

Jag genomförde mitt första erfarenhetsseminarium och blev tagen och oerhört berörd. De problem som finns där ute bland Sveriges förband gör att man blir mörkrädd och mer eller mindre tappar hoppet på mänskligheten. Den lilla trösten jag kan ge er är att Värnpliktsrådet efter helgen är mer taggade än någonsin.

Vill rikta ett stort tack för den arbetsinsats och det engagemang som dels föreläsarna hade, men också Eva Kodrou och Bert Ljungdahl (Amf 1) som gjorde konferensen till en riktigt bra konferens. Jag vill ännu en gång tacka alla deltagarna, ni är helt fantastiska!

Tillsammans kan man utföra mirakel, glöm aldrig det!

Sebastian Persson
Flygvapenansvarig

God morgon världen, idag är en underbar dag och utan för Värnpliktsrådets kansli blir det bara kallare och kallare. Men precis som alla andra dagar så bjuder även denna på vissa ljuspunkter i vardagen. Idag är dagen då vi ska berätta för er om de modiga och starka värnpliktiga som imorgon eftermiddag ska gå in till Överbefälhavaren och ställa krav på honom och Försvarsmakten om en bättre framtid.

”Inte lika med” är namnet som de sju stycken värnpliktiga själv valt att kalla sig, ett namn som ganska tydligt beskriver anledningen till varför dem imorgon går ska på möte med Sverker. Försvarsmaktens problem med arbetet med jämställdhet har nu nått så långt att dem värnpliktiga inte nöjer sig med löftena som de får från sina befäl utan de vill ha svar av någon som faktiskt gör skillnad. Hos Sverker så kommer de bland annat lyfta utrustningsfrågan, de kommer att prata om vikten av ett fungerande nätverk i framtiden och de kommer att berätta för Försvarsmaktens högsta ledning att samtliga soldater både behöver och förtjänar en utbildning i jämställdhet och likabehandling.
Detta är frågor som Värnpliktsrådet tryckt på under en längre tid och detta frågor som Värnpliktsrådet stöttar ”Inte lika med” till fullo i deras arbete och det är också därför Värnpliktsrådets ordförande Jesper Holm kommer att följa med som en stöttande funktion under mötet.

Det är med stolthet i bröstet och antydan till tårar i ögonen vi tittar på dem värnpliktiga som under morgon dagen äntrar Högkvarteret för att precis som vi försök göra Försvarsmakten till en bättre och mer jämställd arbetsplats. Det blir en tuff uppgift men ”Inte lika med” har Värnpliktsrådets fulla stöd.

”Inte lika med” har tidigare skrivit ett brev och skickat ut det till olika parter inom Försvarsmakten. Brevet inleds med ett citat från 2007 och det är dåvarande Överbefälhavaren Håkan Syrén som har författat det och det sätter ganska bra fingret på en liten del av det som Försvarsmakten fortfarande måste åtgärda.

”Det är inte rimligt att vi så långt efter att Försvarsmakten öppnades för kvinnliga soldater fortfarande saknar viktig anpassad personlig utrustning. Alla skall självklart ha ändamålsenliga vapen, kläder, skor, kroppsskydd och annat som behövs. Jag jagar inga enskilda syndabockar. Ansvaret ligger alltid ytterst högst upp. Nu handlar det om att nå resultat. Det räcker inte att tala om kommande åtgärder! Utrustningen måste finnas i storlekar som passar alla soldater.”

Sebastian Persson - Flygvapenansvarig
Micael Christoffersen - Arméansvarig Norr/Mitt

”Sveriges värnpliktiga kräver att det finns för tjänsten lämpad och individen anpassad utrustning” - Värnpliktsprogrammet 2010

Nu i dagarna så ska de nya underkläderna till kvinnorna i Försvarsmakten komma till det centrala förrådet och därifrån kan sedan de lokala förråden lägga en beställning på antalet underkläder som behövs vid just det specifika förbandet. Materielsystemansvarig på Högkvarteret sade till mig via telefon att varje kvinna har rätt till fem av varje underklädes persedel, precis som männen har rätt till sina fem. Detta mina damer och herrar är ett jätte kliv i rätt riktning, men det är också ett kliv rakt in i den värld som visar hur underprioriterade kvinnor är i den svenska Försvarsmakten.
För visst är det fantastiskt att kvinnor äntligen får underkläder av Försvarsmakten. Men, och detta är ett stort men, är det inte rimligt att de uppfyller säkerhetskraven? Där av rubriken ”29 år utan rätt utrustning, and still counting!”. För hur viktigt det än må vara att underkläderna kommer fram så behövs det fortfarande tas fram en modell som är flamsäkra, för enligt vad det står i tidningarna så är de som snart kommer att finnas på förbanden inte det.

Försvarsmakten har också lovat mindre storlekar i kroppsskydd, uniformer och skor. Det är också ett steg i rätt riktning, inte bara för att ta till vara på kvinnorna i Försvarsmakten utan också för de män som inte är av den större storleken. Fast det finns problem med detta också, tyvärr. Hur fungerar det med kängor till de som har en lång men smal fot? Eller för de som har lite större bröst än en soldat som inte har några alls och ska bära ett kroppsskydd som inte är anpassat för att ha några bröst alls? Bara för att de passar på längden så betyder inte det att det passar på någon av bredderna.

Men Försvarsmakten tar ett litet steg i rätt riktning, men för att få samtliga soldater lite mer tillfreds så behövs det ett flertal sådana här steg till. Fast denna gång så ställer jag mig frågande till om de har råd att vänta i 29 år? Kanske är det redan för sent om det inte är färdigt och användbart på förbanden den 30 juni 2010.

Jag sitter framför datorn och funderar, hur mycket är egentligen en värnpliktig soldat värd? Vad är Försvarsmakten utan sina soldater? Det är ju de soldaterna som fanns igår, som finns idag och som kommer att finnas imorgon som en dag ska sitta ett stenkast härifrån vårt kansli och fatta de viktiga besluten om försvarets framtid om ett par år. Så hur väljer man att investera i sin framtid? På vissa ställen behandlas de värnpliktiga som jämlika med sina befäl, medan det på vissa ställen är det de värnpliktiga som på riktigt är längst ner i hierarkin och då menar jag inte bara den inom Försvarsmakten.

På flera ställen i landet finns bevakningsuppgifter som de civila bevakningsbolagen tackat nej till för att de anser att dessa uppgifter är för farliga och riskabla. Dessa uppgifter får istället värnpliktiga insatssoldater lösa. Det jag ställer mig frågande till är att om en bevakningsuppgift anses för riskabel för en väktare eller skyddsvakt med mycket utbildning på såväl vapnet som uppgiften, så hur kan det inte vara för farligt och riskabelt för en värnpliktig insatssoldat?! Insatssoldaten, som i början av den skarpa tjänsten precis gjort den grundläggande soldatutbildningen och under tidens gång (på vissa platser i Sverige) knappt får någon utbildning eller någon tid till skjutning? Det finns värnpliktiga som går ett halvår med ett skarpladdat vapen i händerna utan att få öva med detta under tidens gång, är det säkert? Är det säkert för soldaten själv, soldatens kamrater eller andra personer i soldatens närhet?

Insatssoldat är den vanligaste befattningen som finns bland de värnpliktiga i Försvarsmakten idag. Är det så här Försvarsmakten på bästa sätt investerar i sin egen framtid? Genom att sätta soldater som inte är färdigutbildade i skarp tjänst och på så vis riskera deras säkerhet och deras liv? Försvarsmakten anser att detta är det bästa sättet att lösa bevakningsuppgiften på många ställen runt om i landet. Men hade Försvarsmakten ens övervägt att skicka en soldat att lösa en bevakningstjänst i Kosovo eller Afghanistan efter tre månaders grundutbildning?

Sebastian Persson
Flygvapenansvarig